---

Marinus Heijnes, 1888 Amsterdam 1963 De Kaag.

På denna webbplats hittar du information om den nederländska konstnären Marinus Heijnes (1888-1963). Före andra världskriget fick Marinus Heijnes inte bara fått mycket uppskattning i sitt hemland Nederländerna utan även utomlands. Han reste och målade i Schweiz, Italien, Sverige, Belgien och Frankrike.

År 2019 startade vi ett projekt för att få en bild av över vad Marinus Heijnes hade åstadkommit under sitt liv som konstnär. Vi arbetar fortfarande med detta projekt. För närvarande har vi hittat fler än 450 konstverk. Om det är så att du har ett konstverk som är målat av Marinus så får du mer än gärna skicka en bild på detta till oss så att vi kan lägga den till samlingarna.

Biografi

Marinus föddes 1888 i Amsterdam, nära floden IJ alldeles intill de så berömda kanalerna i Amsterdam.

Han gick på Quellinusschool (senare kallad Gerrit Rietveldcollege) efter avslutat skolgång reste han till Schweiz då han ville ställa ut i St Moritz, men han tyckte inte om det fashionabla livet där. Så istället reste han till de italienska sjöarna (Tessino) och sedan till Venedig. 1912 återvände han till Amsterdam efter sin vistelse i Italien och Schweiz. Så småningom återvände han till Schweiz, närmare bestämt till Luzerno. Väl där kom han att tillsammans med en vän planera en resa till Jerusalem. Dagen innan de skulle åka fick han ett vykort från Holland föreställande sanddynorna vid Nordsjön, han blev så gripen av detta vykort och bestämde sig för att resa tillbaka till Holland, för att besöka platsen där fotografiet var taget. Tanken var att med båt ta sig till Katwijk, men då vindarna blåste i fel riktning kom han att hamn på en liten ö, ” De Kaag ”. Där kom han att träffa sitt livs kärlek skollärarinnan Charlotte. Efter en tids bekantskap kom de att gifta sig och fick tillsammans fyra barn.

Under åren 1927-29 bodde familjen Heijnes i Noordwijk, en liten stad alldeles vid Nordsjön. Familjen företog flera resor men deras favoriter kom att bli Riviera (Eze) och Bretagne (Douarnenez) dit de reste vid ett flertal tillfällen.

Under denna period skapade Marinus några av sina abstrakta verk i ett försök att visualisera fåglars ljud som ”den sjungande näktergalen ”.

I Holland målade Marinus oftast i närheten av De Kaag och de Brabanska hedarna. Han mest kända verk är motiven med näckrosor och havet. Dessa målningar kan klassificeras som ”Haagskolan”.

Efter 15 år som målare bestämde han sig 1929 för att ställa ut sina konstverk, utställningarna kom att äga rum i Haag, Haarlem och Amsterdam.

Under åren före kriget var Marinus medlem i de berömda holländska konstnärsklubbarna: ‘Kunst zij ons doel‘ (KZOD) från Haarlem och han deltog i utställningar tillsammans med kända samtida målare som Gabriëlse, Cees van IJsseldijk, Jacob Ritsema, Lizzy Ansingh och J. Tiele. Med KZOD Marinus ställde ut flera gånger i det berömda Frans Halsmuseum i Haarlem.

1940 deltog han i en utställning som heter “kunst van heden” som visades på Rijksmuseum i Amsterdam. 1942 i utställningen “volkskunst” i museet “Boymans van Beuningen” i Rotterdam. Efter andra världskriget verkade det som om intresset för Marinus konst hade minskat.

Publikens konstnärliga smak hade förändrats och nya konstkoncept fick mer uppmärksamhet. Marinus försökte sälja några av sina verk i USA (New York), men endast ett fåtal av dem såldes.

Marinus Heijnes son Theo, också han konstnär, reste med sin fru för till Sverige, vilket kom att föranleda även Marinus att göra flera resor till Sverige. De kom att ofta besöka Småland och 1953 uppmärksammades Marinus och hans konstverk av Smålands Folkblad. En av de mer berömda köparna av en av hans målningar var grevinnan Estelle av Crevignan.

 

Marinus förblev målare till sin död 1963. När Marinus dog i sitt lilla hus på De Kaag ärvde hans fru många målningar. Målningarna fotograferades senare, 1985. Det är på grund av detta som vi kan visa hans målningar på denna webbplats;

Marinus Heijnes Stichting.

Den 11 april 2019 grundas Marinus Heijnes Stichting.  Stiftelsens ändamål är att bevara dessa konstverk, inventera och katalogisera dem. Syftet är att kunna främja Marinus Heijnes konstnärskap och att skapa en samling som ger en representativ bild av hans verk.

Under fliken “Exposities” kan du hitta information om var och när Marinus Heijnes konstverk har ställt ut.

 

Smalands Folksblad Lordagen den 11 juli 1953

ett sammantraffende i tulpanernas land: Smålanningen köplysten anser holländsk konstnär

— Har vi svenskfrämmande här? Den som på oklanderlig svenska kastade ut frågan var en liten rundhylt medelålders dam och scenen var platsen utanför ett litet café på vägen mellan Haag Amsterdam. Jag och mitt ressällskap på semestertrippen hade just varit inne och läskat oss med ett långt ifrån fyIligt holländskt glas öl och vi störtade naturligtvis fram för att hälsa på landsmaninnan förskingringen.
Jag är holländska men jag talar svenska i alla fall, fortsatte damen, som tycktes sprudla av vitalitet, och nu kunde vi marka den lilla brytning som förrådde hennes egentliga medborgarskap.
Nå, sammanträffandet blev inte mindre hjärtligt för det och sedan hennes man sällat sig till oss och det visat sig att också han behärskade ärans och hjältarnas språk var det förstås ingen svårighet att hålla samtalet igång. De hade lagt märke till S-märket på bilen och nu var de nyfikna på att höra om vi möjligen kände till Jönköping.
Om vi gjorde!!! Det kom snart fram att mannen var, konstnären Marius Heijnes som för ett par år sedan haft utställning i Jönköping. Man brukar tala om att världen är liten och nog hada man en känsla av det dar vi stod på vägen och talade om gemensamma jönköpings- om nässjöbekanta -och där nammen Kortebo, Siringe och Gisgebo gammalt och vant flöt in i samtalet.
Då vi småningom blev tilh frågade vad vi närmast tänk ta oss för och upplyste om atti det gällde att finna en lämplig tältplats, som det sannerligen inte finns för gott om i tulpanernas och kanalernas land blev vi erbjudna att tälta på den ö, där makarna Heijnes slagit ned sina bopålar. Det för ön äkta holländare ofrånkomliga attributet cykeln hade förstås våra nyförvärvade vänner med sig — så det var egentligen bara träskorna som fattades och med våra respektive färdmedel tog vi oss ut till ön, sedan en färja hjälpt oss den sis ta biten.
Vilken tjusande idyll var inte denna ö! En värdig plats för en konstnär, där naturen givmilt skänker den för arbetet nödvändiga inspirationen, och då vi kommer in i ateljén får vi ytterligare belägg för att den vackra omgivningen betytt mycket för den som skall handskas med pensel och palett. De hundratals konstverken verkar som en jublande musik, ty Heijnes, är lyriker och tycker om ljuset
Vass, vatten, åkrar med rågkär var, kabbelekor i ett dike, hed, skogar, allt är målat med en tju sande färgrikedom. Att han också är en duktig porträttmålare visar den bild, som vi låter Illustrera den här artikeln.
Vid en kaffetår i det gästfria hemmet kommer förstås den ounddvikliga frågan, vad vårt värdfolk tycker om Sverige.
– Det är ett underbart land för en konstnär, säger hr Heijnes. Naturen är ju sagolikt vacker och omväxlande. Där behöver man inte söka länge efter motiven och inte riskera att man upprepar sig.
Särskilt jönköppingstrakten är ju fantastisk och ttill hösten ämnar jag mig till Sverige igen. Kanske att jag då slår mig ned i Tranås, som jag visserligen inte känner till men som jag hört talas om mycket. Det lär finnas en sjö dar som heter Sommen och som skall vara “ein gefundenes fressen” för en målare.
Till allt detta kommer att det är mycket lättare att sälja tavlor i ert land än i vårt. Svensken, enkannerligen smålänningen, är mera generös och sangvinisk till sin läggning, medan holländaren helst sitter på pengarna.Tvingas han ge ut en gulden vänder han på den både en och två gånger.
För att visa att vi inte vansläktas gör vi också lite konstaffärer så långt reskassan tilllåtar – och till och med en smula därutöver. Men om jag säger att mig så glad till sinnes som den jag tillhandlade mig på den lilla holländska ön så bevisar väl det att det inte bara var för att visa oss som goda patrioter eller som en tacksamhetsåtgärd mot värden könet kom till stånd.
Men mörkret har hunnit att lägra sig och när vi därför blir erbiudna ateljén som “tältplats” plockar vi med glädje in sovsäckarna där. Om jag undantar den lila stund jag satt och “Jurade till” på en bänk i en av Rembrandt-salarna på riksmuseet i Amsterdam har aldrig min lekamen tidigare vilat i en så dyrbar omramning.
Svith.